Det här är en ganska gammal video men det är en "solskenshistoria" som jag läste om nyligen och som jag letade upp på Youtube. Detta är självklart bara ett av tusentals djur,  kanske ännu fler än så som blir plågade dygnet runt och ofta i experiment som inte ens behövs. En del för att få nya "anslag" från staten så att universitet och andra kan fortsätta experimentera trots att det inte behövs. Redan under andra världskriget använde åtminstone USA delfiner för att spränga saker och sprängas under vatten. Man har även använt hundar i dykexperiment där ofta båda trumhinnorna sprängts på hundarna och då finns det tusentals människor man kunde använt som har råkat illa ut, studera dem och prata med dem. Men p.g.a avstånd till dessa människor tar man istället in djur och utsätter dem för dessa saker och studerar sedan dessa. Jag vet inte vad man ska säga. I andra fall sitter "studenter" och "läkare" och skrattar när de drar i armar och ben på primater och skojar med hjälp av dessa helt hjälplösa djur, för de är djur, inte saker. Jag känner mig tom på ord. Jag beundrar de som gör något istället. Och tyvärr kanske, börjar hata de som torterar dessa djur.

Vidare har jag börjat fundera lite på hur få val vi egentligen har. Det finns en komiker som heter George Carlin som har en hel del vettiga åsikter. Titta på honom, han talar sanning. Kan förövrigt rekommendera flera av hans videos.




Det är konstigt att vi människor alltid måste uppleva motgångar för att komma nära saker som kärlek till våra nära. Vi har ju den där men den syns så sällan tydligt. Speciellt i i-länder där saker har tagit över banden med familj och släkt. Vi köper hellre saker än vi spenderar pengar på relationer. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men det känns sorgligt när man som jag träffar släkten bara när någon går bort. Annars har man inte någon kontakt. Och det är ju självklart upp till var och en att se till att de hålls, men en del saker ligger lite i händerna på tidigare generationer med. Jag vet inte, men när något sådant händer så reflekterar människor en dag över vad livet är. Är det jobbet och stressen eller är det något annat? Sedan börjar ekorrhjulet snurra igen på måndag-morgon. Tro mig, jag är inte lat och jag har arbetat långa perioder, flera år, på ställen jag i det närmste avskyr för att få mat på bordet, men om jag hade fått välja fritt, då hade jag antingen arbetat med något som gjorde mig glad, utvecklade mig som människa, hjälpte någon annan eller inte arbetat alls. Tyvärr är det inte så lätt att bara ta det beslutet. Jag önskar att det vore lättare. Sedan kan man ju alltid diskutera det där med att hjälpa andra genom att hjälpa sig själv o.s.v

Nä, nu ska jag dricka lite kaffe och försöka fundera lite på vad jag kan göra för att ändra på saker och ting.
Jag är inte på något sätt en bättre person än någon annan. Jag tror inte på att man ska göra saker eller tänka saker för att kunna känna sig förmer än andra, det finns tillräckligt med självutnämnda "hjältar" och "filosofer" på internet. Däremot tycker jag att en människa som gör gott för jorden och dess djur(inklusive människan) är mer värd än den som dumpar gifter i havet och inte bryr sig. Kanske är det fel, men så känner jag åtminstone. Jag tänker nog bara lite mer än en del andra. Tyvärr blir tankar lätt grubbel och då kommer lätt herr blå smygande. Men så är det.