Oh vad gott det hade varit med lite god mat i kväll och en bra film. Men jag har mindre än hundra kronor kvar på kontot och lönen kommer först i morgon. Surt sa räven. Dessutom har min gamla arbetsgivare bestämt sig för att vi inte ska få vår semesterersättning som lovat i Maj, utan i mitten/slutet av Juni. Hmm.. hur kan det då betraktas som semester-ersättning när man får det i mitten av semestern? Dessutom enligt kollektivavtalet ska den betalas ut senast en månad efter uppsägning etc. Facket är numera kontaktat. Så får vi se vad som händer. Tänk dig själv att som företag sitta på några miljoner ett par veckor extra. Ränta kallas det. Uträknande och fult.

I övrigt har jag högtflygande planer, men tyvärr landar de ju sällan. Trots att jag i bland känner att jag inte har mina rötter nere i marken här i Göteborg så har jag ändå saker som gör att jag är här. Carmen är ju en stor anledning. Svårt att flytta någonstans, åka utomlands längre perioder o.s.v utan att dels sakna henne oerhört och sedan att be Helena och Emil att passa henne så lång tid är ju ganska krävande. Kanske om en av dem var hemma eller så. Men tja, det är lite tveeggat det där om jag nu skulle söka lite språkkurser men inte kan åka. Detta är väl anledningen till att jag aldrig skulle skaffa hund ensam, man är enormt bunden. Nu skaffade jag ju inte C ensam, men det blev ju så att jag nu är ensam med hund. Bra i bland, dåligt i bland. Underbart med djur, men väldigt binande. Borde kanske knyta mer aktiviteter till henne med, är lite dålig på att träffa hundfolk o.s.v.

Jaja, nu blir det inte mer blogg för stunden, nu ska jag dricka kaffe och titta igenom mina 3-4 standardsidor på nätet haha..

Och det känns lite skumt när folk bara låtsas som att inget har hänt, utåt. Det gör ändå ont.

Jag måste gå ner på djupet om det ska någonsin bli rätt. Jag vet bara inte hur. Känner mig lamslagen, fast i en nedåtgående spiral. Tråkigt. Då jag egentligen inte vill något annat mer än att komma upp över ytan och andas lite frisk luft. Självklart blir livet fullt av bakslag om man inte har några framsteg. Det är ju självklart. Än en gång dags att försöka att glömma och försöka på nytt igen då, men hur många gånger orkar jag?