I dag sa jag upp mitt abbonemang hos Tele 2. Har varit kund hos dessa i 5-6 år och har väl inte varit varken nöjd eller missnöjd. Det jag ville göra nu var egentligen bara att byta abbonemangsform men då har man uppenbarligen alltid en uppsägningstid, trots att jag inte har någon bindningstid. Tycker detta är ett fult knep men jag har inte mycket att välja på. Mitt straff blir förmodligen att jag byter operatör. Jag har nu tre månader på mig att fundera ut vilken och vad jag vill ha. Kanske blir det en ny mobil i samband med det också då det brukar vara ganska förmånligt. Är mest sugen på en HTC Desire eller en iPhone 3GS.

Oh vad gott det hade varit med lite god mat i kväll och en bra film. Men jag har mindre än hundra kronor kvar på kontot och lönen kommer först i morgon. Surt sa räven. Dessutom har min gamla arbetsgivare bestämt sig för att vi inte ska få vår semesterersättning som lovat i Maj, utan i mitten/slutet av Juni. Hmm.. hur kan det då betraktas som semester-ersättning när man får det i mitten av semestern? Dessutom enligt kollektivavtalet ska den betalas ut senast en månad efter uppsägning etc. Facket är numera kontaktat. Så får vi se vad som händer. Tänk dig själv att som företag sitta på några miljoner ett par veckor extra. Ränta kallas det. Uträknande och fult.

I övrigt har jag högtflygande planer, men tyvärr landar de ju sällan. Trots att jag i bland känner att jag inte har mina rötter nere i marken här i Göteborg så har jag ändå saker som gör att jag är här. Carmen är ju en stor anledning. Svårt att flytta någonstans, åka utomlands längre perioder o.s.v utan att dels sakna henne oerhört och sedan att be Helena och Emil att passa henne så lång tid är ju ganska krävande. Kanske om en av dem var hemma eller så. Men tja, det är lite tveeggat det där om jag nu skulle söka lite språkkurser men inte kan åka. Detta är väl anledningen till att jag aldrig skulle skaffa hund ensam, man är enormt bunden. Nu skaffade jag ju inte C ensam, men det blev ju så att jag nu är ensam med hund. Bra i bland, dåligt i bland. Underbart med djur, men väldigt binande. Borde kanske knyta mer aktiviteter till henne med, är lite dålig på att träffa hundfolk o.s.v.

Jaja, nu blir det inte mer blogg för stunden, nu ska jag dricka kaffe och titta igenom mina 3-4 standardsidor på nätet haha..

Och det känns lite skumt när folk bara låtsas som att inget har hänt, utåt. Det gör ändå ont.

Jag måste gå ner på djupet om det ska någonsin bli rätt. Jag vet bara inte hur. Känner mig lamslagen, fast i en nedåtgående spiral. Tråkigt. Då jag egentligen inte vill något annat mer än att komma upp över ytan och andas lite frisk luft. Självklart blir livet fullt av bakslag om man inte har några framsteg. Det är ju självklart. Än en gång dags att försöka att glömma och försöka på nytt igen då, men hur många gånger orkar jag?

Jag undrar om jag ska blogga och någon svarar genom att länka till en dansbandssida? Eh, om det var ett skämt så var det inte vidare kul. Men jag fick ett svar. Och jag har ju inte spridit denna länk av anledningen att jag egentligen inte vill att det ska vara en offentlig blogg. Inte ännu, kanske om jag byter inriktning och börjar skriva om sport och musik. Vilket kanske inte är helt omöjligt. Just nu sitter jag mest hemma med en fot som gör attans ont. Av någon anledning kom det en massa smärta i natt. Pysslar med Vanguard så mycket jag orkar och vill. Det kommer nya låtar nu i veckan tror jag. Reboot är nästa låt som ska upp. Efter det tror jag att vi måste börja ta bort låtar eller skaffa en egen sida. Så vi får väl se hur det blir. Jag har även börjat sjunga lite här hemma. Men det är trixigt då jag måste koppla på ett lurigt sätt,så jag tittar lite på ett annat ljudkort, ett externt. Men just nu blir det inget då jag är sjukskriven och måste hålla hårt i alla pengar.

Jag har inte bloggat på länge och jag vet inte om jag vill blogga mer. En del av mig tycker om att skriva och skriva av sig. Men jag vet inte längre. Är det för min egen skull så kan jag ju likväl skriva i en liten bok hemma. Är det för att andra ska läsa så har jag väl misslyckats. Jag vill inte ha en blogg som är offentlig men samtidigt vill jag inte ha en helt död blogg heller. Och jag är trött på att läsa mina egna ord där jag mår dåligt för det är ju inte hela sanningen. Jo, jag mår dåligt och allt det där, det går neråt tyvärr, saker har blivit sämre och sämre. Men jag är mer trött på att berätta för andra om det än själva smärtan nästan. Bara nästan. För det känns bara mer och mer patetiskt och att leva med epitet som "bitter"  och "ledsen". Dessutom vill jag det inte. Och jag antar att bara skriva detta gör mig bitter,eller? Men tja, det är bara en vanlig torsdag, kroppen värker och sömnen har varit frånvarande tre nätter och före det ostadig ett par dygn. Hur mår man då? Är det lätt att vara glad när man har ont så att säga? Jag vet inte vad jag ska säga mer så därför säger jag nog inte mer. Jag har inga ventiler alls längre. Jag stänger väl en del av dem själv, men vem vill å andra sidan umgås med någon som inte mår bra? Vem orkar lyssna? Och framförallt, vad är lösningen? Om det ändå fanns en sådan. Då hade hälften varit vunnit, just nu har jag ingen som helst aning vad som är en lösning på något alls. Och om jag hittar delar av lösningar för en sak så sätter herr Ågren in andra åtgärder för att åtgärda dessa med känns det som. Jag vill gå tio år tillbaka. Nu. Åtminstone fem, innan hela skiten rämnade. Får se om det blir några fler inlägg, det märker vi väl snart.

Okej, jag skriver inte så ofta. Och det beror väl främst inte på att jag inte har några tankar eller saker att säga något om, det vet de flesta som känner mig, tvärtom kanske jag pratar för mycket i bland och jag tänker defintivt för mycket. Tar ju död på mig själv med det där. Nåväl, stenarna blir ju fler tills man väljer att stoppa fingrarna i halsen. Men jag är inte bra på det där. Jag vill ytterst sällan göra det även om tillfälle skulle ges. Jag är en typisk "karl" på det sättet. Det ska stängas inne och låsas inne. Oavsett. Det är svårt att hitta kanaler för vissa saker tycker jag. Och prata hjälper inte alltid. Sedan funderar jag lite på det här med bloggen och jobbet. Är det bra att ha en blogg som ens arbetskamrater kan läsa? Ens chefer? Jag vet inte, jag tror inte det är så bra faktiskt. Saker som jag vill att de ska veta är på den nivån att jag i så fall säger det till dem direkt, annars inte.

Stockholm var fint, trevligt att ha fullt upp hela tiden. Trivdes bra med det. Borta bäst men hemma bra är något som mitt huvud tänkt många gånger. Jag tror inte det är nyttigt egentligen. Det är nog ett tecken på att man behöver förändring. Men vad gör man i konjukturens Sverige? Det verkar vara konjuktur på allt. Solen verkar även känna av konjukturen. Jag behöver sol nu, vår. Mitt känsloliv behöver en spark och börja rulla med. Inte bara vägg efter vägg, till slut blir man förstörd på riktigt eller immun, vill inte bli något av det faktiskt.

Det är så trevligt att se andras liv och världar för saker man inte kan tänka sig alls blir helt plötsligt inte så främmande i andra miljöer och andra situationer. Man förstår varför folk har gjort som de gjort och varför de lever på ett sätt som du inte kan tänka dig i den situation du är, men om du hade varit på den plats de är så hade du kanske gjort samma val. Det är ju precis som det där "du blir som du umgås". Jag tror det är mycket så.

Nåja, vet inte riktigt vad den här bloggen ska gå ut på nu när jag inte känner för att hälla ur mig känslor då jag har spärrar när det gäller personliga saker på nätet, och jag tror ingen är intresserad av mina långa filosofiska utlägg där jag tycker till om saker. Det brukar nämligen oftast sluta i ett par kommentarer som lyder "vad bitter du är", "sluta vara så negativ". Lustigt nog trodde jag själv att jag var mindre bitter och negativ än på länge trots alla motgångar internt, men icke enligt gemene man på gatan.

Jobbperiod nu, det är ungefär som monsunperioderna fast utan den där avslappnande känslan.
Jag tittar efter ett nytt boende, men det är lite svårt när jag inte vet hur allt annat blir.

I was born with the wrong sign
In the wrong house
With the wrong ascendancy
I took the wrong road
That led to the wrong tendencies
I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique

Wrong

Wrong

There's something wrong with me chemically
Something wrong with me inherently
The wrong mix in the wrong genes
I reached the wrong ends by the wrong means
It was the wrong plan
In the wrong hands
With the wrong theory for the wrong man
The wrong lies, on the wrong vibes
The wrong questions with the wrong replies

Wrong

Wrong

I was marching to the wrong drum
With the wrong scum
Pissing out the wrong energy
Using all the wrong lines
And the wrong signs
With the wrong intensity
I was on the wrong page of the wrong book
With the wrong rendition of the wrong hook
Made the wrong move, every wrong night
With the wrong tune played till it sounded right yeah

Wrong

Wrong

Too long

Wrong

I was born with the wrong sign
In the wrong house
With the wrong ascendancy
I took the wrong road
That led to the wrong tendencies
I was in the wrong place at the wrong time
For the wrong reason and the wrong rhyme
On the wrong day of the wrong week
I used the wrong method with the wrong technique

Wrong


(depeche mode - wrong)

I bland är det som att någon tänder en lampa i ett tomt mörkt rum i mina tankar. En lampa som jag själv har tänkt tända men som jag inte riktigt insett att den behöver tändas eller hur jag ska göra innan någon säger det, eller förklarar hur.  Jag har pratat lite med två kloka människor de senaste dagarna och kommit fram till vissa saker om mig själv.

En sak som jag har kommit fram till är att jag måste börja ha saker att se fram emot. Utan det blir livit lätt trist. Jag måste även försöka planera upp min tid mer. Det är lite svårt med mitt jobb men att vara upptagen och inte vara alltför mycket ensam med mycket tid är nog bra. Nu har jag 12 timmar på jobb att fundera och 4-5 efter. Det är inte bra kan jag lova. Det är dock inte alltid så lätt när man har ett ganska begränsat antal människor i sin umgängeskrets och jobbar så att man missar de flesta sociala saker, träning o.s.v En lösning är att byta jobb, en annan är att finna andra vägar. Just nu letar jag andra vägar.

Extremt. Jag får inte sällan ett intresse för något och utvecklar det sedan till det mer extrema. Åsikter mest så. Det är också något som gör att jag begränsar mig själv. Och det är lite det jag vill komma till, de visa tu och jag har pratat om detta och jag inser att alla saker jag gör som är extrema för andra samtidigt målar in mig i ett hörn. Och jag vill inte vara det just nu, jag vill vara vidöppen, för nya människor, nya intryck och nya saker överlag. Det betyder givetvis inte att jag tummar på mina åsikter eller kompromissar på mina "regler" som jag satt upp så att säga. Däremot tror jag nog att jag kan uppfattas som mer extrem och absolut än vad jag är. Jag är inte speciellt övertygad om att bara jag kan ha rätt eller att jag gör det enda rätta, olika saker är rätt för olika människor.

En av personerna berättade att hon själv hade gjort som mig. Grävt ner sig i böcker om politik och annat som gör en arg, ledsen och väldigt ensam. Istället för att bejaka livsgnistan är det lätt att som ensam dra sig tillbaka till böcker, böcker och texter som behandlar det du känner stundtals och även saker som du kan brinna för. Intressen, åsikter, kalla det vad du vill, det är dock väldigt lätt att bli påverkad och har du inte en värld som ger dig nyans i samma takt som du själv skapar dig en egen bild så blir det lätt att man drar det till sin spets. Hon slutade med det för hon mådde dåligt av det. Jag vet, för jag är precis där. Långa promenader under tunga moln, böcker om tortyr av  människor och djur, åsikter som du aldrig kan få uttryck för eller göra något åt ändå. Det skadar bara dig själv i slutändan. Åtminstone om det är allt som du har att hålla dig fast vid.

Det är ett högt pris. Jag önskar inte betala det längre, åtminstone inte ett lika högt pris.

Om du bara visste hur mycket det där fuckade upp mitt huvud. Jag känner mig helt tom. Som när man inte kan göra något för att man inte når fram. Fan fan fan. Varför ska jag ta åt mig så lätt och bry mig så lätt om människor?

Det haglar dåliga besked i mitt liv just nu. Och det ljus som jag såg så starkt är nu släckt. Ordentligt släckt. Jag förstår inte.

Läkarbesök och internet verkar bli min vardag framöver. Och där träffar man ju inte så mycket nya människor.. längre.

Tack Helena för att du lyssnade i går. Det behövdes.

I bland förstår jag mig inte på folk. Är något fel så säg det, var inte bara tyst. Tystnad är ju det värsta som finns.

Jag tror att mitt största problem är att jag övertolkar saker eller att jag inte har den där barriären som man ska ha mellan sig själv och saker. Saker går rakt in i rawformat och behandlas ej. Jag tar åt mig av saker som inte är menat att jag ska ta åt mig av. Jag vet inte, men det är nog ett av problemen som följer mig. Går ni och tänker på folk ni "förlorat" eller tappat kontakt med? Ja, det ska man inte heller göra om man ska må bra vad jag förstår. Sedan ska man inte riva i de gamla såren för då blir man bara bitter och alternerar den bild man hade av personen, ofta till något sämre. Bitter, är det verkligen sådan jag är? Jag analyserade detta lite i går med en vän. Bitter är man väl när man inte unnar andra saker, när man ångrar saker man gjort samt när man är ledsen för att man inte gör något annat, är någon annan o.s.v? Det känns inte helt träffande ändå. Lösningen är tydligen att sluta tänka, jag tänker för mycket. Jag har ett jobb som ger mycket plats åt fritt tänkande och jag har en fritid som ger mycket tid åt detsamma. Problemet är väl när man tänker för mycket för att tråkiga saker ska vara roliga kanske. Eller att man har får få alternativ för att fylla ut tiden. Jag förstår inte de som har så ont om tid. De måste vara lyckliga. En del är för dumma för att ha ångest - det är smart.

I bland undrar jag över alla dessa tjejer som är så ledsna över all uppmärksamhet de får. I bland undrar jag hur de hade tyckte det hade varit att inte få den. Hur det hade varit om de hade varit kille och behövt jaga så som killar oftast får. Jag förstår att man inte vill ha äckliga sexerbjudanden varje dag. Men att man då idiotförklarar alla män och och ändå får män att krypa för dem p.g.a deras sitt utseenden, ledsen tjejer men det där funkar inte. Det hade inte fungerat som kille, såvida du inte spelar i ett band då förstås, undantaget. Makt/popularitet går före attityd. Det är inte det minsta synd om er, blocka de som ni inte vill ha mail av bara, men var inte så jävla dryga mot alla andra bara för att ni kan, för att ni är kvinnor och har utseendet på er sida. Varje man som skriver till er spär bara på er bild av att man kan vara hur dryg man vill och samtidigt få som man vill. Sådant ska inte uppmuntras.

Det här är en ganska gammal video men det är en "solskenshistoria" som jag läste om nyligen och som jag letade upp på Youtube. Detta är självklart bara ett av tusentals djur,  kanske ännu fler än så som blir plågade dygnet runt och ofta i experiment som inte ens behövs. En del för att få nya "anslag" från staten så att universitet och andra kan fortsätta experimentera trots att det inte behövs. Redan under andra världskriget använde åtminstone USA delfiner för att spränga saker och sprängas under vatten. Man har även använt hundar i dykexperiment där ofta båda trumhinnorna sprängts på hundarna och då finns det tusentals människor man kunde använt som har råkat illa ut, studera dem och prata med dem. Men p.g.a avstånd till dessa människor tar man istället in djur och utsätter dem för dessa saker och studerar sedan dessa. Jag vet inte vad man ska säga. I andra fall sitter "studenter" och "läkare" och skrattar när de drar i armar och ben på primater och skojar med hjälp av dessa helt hjälplösa djur, för de är djur, inte saker. Jag känner mig tom på ord. Jag beundrar de som gör något istället. Och tyvärr kanske, börjar hata de som torterar dessa djur.

Vidare har jag börjat fundera lite på hur få val vi egentligen har. Det finns en komiker som heter George Carlin som har en hel del vettiga åsikter. Titta på honom, han talar sanning. Kan förövrigt rekommendera flera av hans videos.




Det är konstigt att vi människor alltid måste uppleva motgångar för att komma nära saker som kärlek till våra nära. Vi har ju den där men den syns så sällan tydligt. Speciellt i i-länder där saker har tagit över banden med familj och släkt. Vi köper hellre saker än vi spenderar pengar på relationer. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men det känns sorgligt när man som jag träffar släkten bara när någon går bort. Annars har man inte någon kontakt. Och det är ju självklart upp till var och en att se till att de hålls, men en del saker ligger lite i händerna på tidigare generationer med. Jag vet inte, men när något sådant händer så reflekterar människor en dag över vad livet är. Är det jobbet och stressen eller är det något annat? Sedan börjar ekorrhjulet snurra igen på måndag-morgon. Tro mig, jag är inte lat och jag har arbetat långa perioder, flera år, på ställen jag i det närmste avskyr för att få mat på bordet, men om jag hade fått välja fritt, då hade jag antingen arbetat med något som gjorde mig glad, utvecklade mig som människa, hjälpte någon annan eller inte arbetat alls. Tyvärr är det inte så lätt att bara ta det beslutet. Jag önskar att det vore lättare. Sedan kan man ju alltid diskutera det där med att hjälpa andra genom att hjälpa sig själv o.s.v

Nä, nu ska jag dricka lite kaffe och försöka fundera lite på vad jag kan göra för att ändra på saker och ting.
Jag är inte på något sätt en bättre person än någon annan. Jag tror inte på att man ska göra saker eller tänka saker för att kunna känna sig förmer än andra, det finns tillräckligt med självutnämnda "hjältar" och "filosofer" på internet. Däremot tycker jag att en människa som gör gott för jorden och dess djur(inklusive människan) är mer värd än den som dumpar gifter i havet och inte bryr sig. Kanske är det fel, men så känner jag åtminstone. Jag tänker nog bara lite mer än en del andra. Tyvärr blir tankar lätt grubbel och då kommer lätt herr blå smygande. Men så är det.

Nu har jag varit sjuk i snart sex dagar. Jag har haft feber i tre och är nu kommit in i det stadie då man får hostattacker som får lungorna att skrika efter nåd. Det är det värsta jag varit med om på år och dar. Det är hemskt. Men man blir sjuk i bland och sådant är livet. Det är bara att hoppas på att det vänder snart. Som tur är finns det människor som hjälper och bryr sig. Magnus och Ansi ska ha ett stort tack för de är de enda som jag känner här nere som har bil och som dessutom tagit sig tid att handla saker åt mig, två gånger under dessa dagar. Det underlättar att inte behöva tänka på att ta sig ut och klara av att hantera en bil till affären och sedan gå där bland folk när man är sjuk. Och om jag ska gå blir det en timmes promenad i ett par minusgrader med feber och förkylning, nej det går inte. Så tack så jättemycket, det betyder massor att ha kompisar som er. Tack till Helena med som fixat så att Carmen har det bra undertiden. Saknar henne av hela mitt hjärta men hon skulle inte ha något skoj här just nu ändå.

Det är lite lustigt ändå. När man blir sjuk blir man så känslig. Man blir lite sådan som man skulle och egentligen borde vara om man inte hade sin "hårda hud" på sig, den som vi alla tvingar på varandra. Och den som vi får av att ständigt höra om alla krig, mord o.s.v Man bryr sig inte till slut. Men när man är sjuk så bryr man sig på ett annat sätt, kanske för att man själv ligger och krälar på botten och vet att man inte kan försvara sig alls. Ligger man med feber så bryr man sig bara om att "överleva" och vill mest att allt ska fungera, att folk ska komma överens och att vi kunde göra något bra i världen. När man blir "frisk", det är då man får tillbaka alla andra känslor. Jag ser mer det goda än det onda, det positiva än det negativa som sjuk. Sedan när jag blir frisk så vänder lätt vågen tyvärr. Det är bra mycket lättare att se all skit och tänka sämre tankar då. Antar att man lättare uppskattar de små sakerna som sjuk för att man är så hjälplös då.

Men sådana är vi. Vi spenderar hela våra liv till att stressa o.s.v men när vi väl dör så ber vi om mer tid och goda dagar. Precis som om inte döden är en lika stor del av livet som livet är. Tragiskt det där. Vi människor måste se saker gå åt helvete innan vi verkligen tror på det. Lite som de säger i första matrixfilmen, hade en "perfekt" värld skapats utan lidande hade ingen trott på den.

Såg filmen "Jarhead" i går i brist på annat. För er som inte sett den så är det en militärfilm som handlar om ett gäng marinsoldater som får åka till Kuwait. Underhållande och helt okej. Filmen är två timmar, det är inte jättemycket blod och död, men det är ett par döda människor med. Men det som påverkade mig mest i hela filmen var en häst. En häst helt täckt av olja, en häst som led och dog för att vi startar ett krig. Om man börjar tänka så, på hur många djur som får lida för att vi startar krig så blir man väldigt ledsen. Vi är ju också djur. Och djur har aldrig tagit ställning i någon fråga, däremot har de använts i krig, främst då hästar men även elefanter. Kanske något annat djur med,det låter jag vara osagt. Så sjukt egentligen, som om våra små krig skulle stå över naturen och djuren. De drabbar dem ja, men vi står ju knappast över dem. Det hade varit intressant med en nyhetsrapport att två gorillastammar dödat ett par tusen människor för att någon skitit på fel sida av revirsgränsen. Fast egentligen inte, det bästa hade ju varit om alla kunde lägga ner skiten. Och Israel går in i Gaza och världen "protesterar" tyst som vanligt. USA är en av de få som inte aktivt tar motstånd mot väpnad konflikt så länge de inte dödar civila. Israel hade varit en stor öken om inte USA hade varit bakom dem, och vid det här laget, borde inte det ha löst saker bättre? Och nej, jag uppmuntrar inte krig och våld, men tala om att göra sig hatade, inte lära sig något av historien o.s.v Och trots detta så gör vi ingenting. Vi pratar... Inför sanktioner! Skicka ner FN-trupper för att få bort ockuperingen, riv muren som de har byggt. Ingen handlar med Israel. Klipp all kommunikation med landet. Låt USA:s skattebetalare fortsätta betala för Israels ockuperingspolitik så länge de orkar. De flesta vet nog inte ens om att det är de som betalar men det är ju en annan sak. Nog om det, orkar inte skriva om politik, jag undrar bara varför ett land kommer undan med så mycket, tänk om det varit Iran som hade gått in i ett näraliggande land. Då hade USA samlat trupper nu och "pekat med hela handen" på världens nya terroristland. Men då talar vi ju om farliga araber och inte snälla halv-amerikanska-judar. Och jag vet, folket är inte alltid politikerna, men det är de som står bakom dem och har röstat fram dem, det gäller alla länder. Så vill du skylla på någon när det gäller ett lands politik så skyll på folket. Inte alla självfallet. Men den stora massan. Det gör jag när det gäller Sverige.

Nu hade jag behövt en ny serie att glo igenom, några tips nu när de tre jag följer fortsätter först i sommar...